Livet skulle underutvecklas för att man ville vara hemma och kela

5 april

Jag hade tillräckligt med tandköttsinflammation för att få vara med i tandkrämsforskningen. Sjysst! Sen var det föreläsning. Kände mig inte alls längre sådär sugen på att jobba på Miguel. Konstigt hur man växlar.

Lagade paj som blev okej. Sen var det möte som var kul, och sen har jag suttit och arrat feministlåten, den kan ju bli bra. Janes pojkvän Hampus kom hit idag, och jag fick ett litet avundsryck - vad sjysst att ha nån att ha längtat efter att får träffa. Suck, det är så knäppt att jag går och suktar så här, och helt glömmer att jag skulle gå miste om så mycket. Jag skulle aldrig kunna hålla igång banden, pluggandet, mötena, och kompishängandet, jag skulle aldrig få nåt tid för mig själv, och livet skulle underutvecklas för att man blev lat och bekväm och ville vara hemma och kela.

När jag inte ens nu knappt har tid att hitta på nåt med Anine eller Tuva-Li nån enstaka gång, hur skulle det då inte bli om jag blev kär? Jag skulle bli den där tråkiga som aldrig kan hänga med på nåt, folk skulle sluta fråga. Kanske vågar jag vilja ha pojkvän just för att jag vet att det aldrig skulle funka? Det gör att jag inte behöver se det som ett misslyckande om jag aldrig träffar nån, kan säga att jag ändå bara försökte halvhjärtat, egentligen vill vara själv. Men det är ju skitsnack. Jag vill vara kär, jag vill vara ikärd, jag vill kela och ha sex. Tänk att jag stod ut i 21 år utan det där, och nu pallar jag inte ett halvår (då har jag ändå hånglat med 5 pers under detta halvår...). Men det är klart jag pallar, det är bara att jag förhärligar det så otroligt. Skulle säkert tröttna direkt om jag väl fick till nåt allvarligt.