Inte minsta lilla gensvarspejling

29 maj

Jag vågade ju knappt gå upp i morse. Men sen har det varit lugnt, inte snackat nåt om det. Det jag känner mig dum med är inte att vi hånglat, utan sättet det gick till, hur jag betedde mig.

Jag var nog rätt full. Dansen hade lagt av, och varför vi satt på golvet vet jag inte riktigt, men vi var ett litet gäng som diskuterade våra fysiska lidanden, och jag hade ju inte så mycket annat att komma med än min sexuella frustration, och det tyckte ju folk var roligt. Håkan nämnde samma sak när det var hans tur. "Åh vad bra"- tyckte jag. Sen var det alltså så att både jag och Jane lutade oss mot Håkans ben, och jag tyckte det blev allt mysigare och kröp uppåt. Inte minsta lilla gensvarspejling, utan värsta ångvälten. Men han verkade tycka det var trevligt ett tag, sen tvekade han, och jag sa "ja jag vet, det är skitdumt, knäppt och konstigt", och så kysste jag honom och det var bara så grymt sjysst, antagligen just för att det var så förbjudet. Men mitt beteende var nog inget vidare - han tyckte grejen var jobbig och det borde jag pejlat av, men näe.

Tittade upp lite då såg Karin grejen, fick en chock, och drog iväg med Jane för ett skrattanfall.Sen gick Håkan ut och rökte och raka spåret i säng utan ett ljud. Han bör också ha blivit chockad. Att jag flyger på honom sådär mitt i vardagsrummet, jag fattar inte hur jag kunde, vad är alkohol för himla hångeldrog?

Annars var ju festen en vanlig fest. Ganska bra. Mycket folk man kände överallt, hängde omkring och fastnade här och där. Av förståeliga skäl hade jag Fredrik efter mig en del, men jag var nog halvavig. Är helt på det klara med att jag inte är intresserad nu.

Efter håkangrejen var det inte så mycket kvar av festen, men vi sjöng Nothing else matters inne på Karins rum i alla fall, var säkert vackert. Och Kristoffer grinade i badrummet när han skulle snacka ut med Karin, han är så kär i henne, stackaren.
Kristian kom aldrig, men det var nog mest bra, slapp jag ha ännu fler folk att fokusera på.

Det värsta nu är att den korta sekunden med Håkan igår tog lite. Kände det så tydligt när vi satt i soffan idag, snudd på nån känsla som påminner om att vara kär, vill hemskt gärna kela med honom igen. Det är ju ett väldigt tydligt tecken på att vi inte bör göra det, om en sån där liten grej kan strula till känslorna. Skulle gärna vilja vara tankeläsare nu. Men jag vill inte prata med honom om det, han är ju rätt pryd och svårpratad på vissa plan, så det går inte riktigt att skämta om det heller.

(senare)
Tog och snackade lite med honom i alla fall. Dumt-konstig situation-dåligt pejlat-väldigt full-nu glömmer vi det där.
Det är lugnt, inget är direkt så pinsamt. Men sen är det ju det där med uppväckta monster.