Har ingen att framåtdrömma om

9 april

Så är man hos mamma. Pluggar, ser på tv, och flyttstädar, och får smådåligt samvete över att inte städa tillräckligt, och över att jag vill hem till pappa och Henrik. Lustigt är också hur spökrädd jag är, men det är lite kul också.

Och så det här suget, det är helt sjukt. Jag vill att nån ska vilja kela med mig! Finns nästan inget som jag vill hellre, känns det som, jag har blivit så dödligt patetisk. Det är inte den där "vad som helst för ett strul"-känslan som jag hade för ett tag sen, utan nu är det mer att jag vill längta efter nån, bli längtad efter, få ta på nån hur mycket jag vill, gå på vårpromenader, vakna ihop på morgonen, laga käk ihop och så vidare. Kan inte fatta att jag en gång haft det så underbart.

Men det är mest jobbiga tillbakatankar det blir, har ingen att framåtdrömma om. Visst spökar Johannes än, jag fattar inte hur det kan ha rotat sig så, men det är långsökt, och jag vet det. Och det är verkligen inte värt besväret att fortsätta som jag gjorde och fundera över nästa tänkbara fest.