de beiga byxorna

13 september

Dagssoundtrack: Düsseldorf / bob hund

Inget speciellt idag. Ganska kär, men han ser ju inte mig. Slöig kväll.
Dagens klapp: bob hund
Dagens rapp: Paul

Mådde illa på morgonen och fick pressa i mig den äckliga frukosten. Inte haft en lugn frukost på nästan 2 veckor nu. Man kan ju spekulera i vad det beror på. Inte speciellt svårt att klura ut. Paul har tagit sig in i min hjärna igen.
"Kan jag verkligen ha de här" funderade jag när jag tagit på mig de beiga lite utsvängda byxorna som brorsan köpt till mig. När jag först provade dom, för inte ens en månad sen, var de totalt otänkbara. Men nu har jag mer och mer börjat gilla brorsans klädstil på mig själv litegrann, det känns bra, nästan rätt, trots mina skeptiska kompisar.
Fick inte sitta med Åsa på bussen, och hon var inte på den andra heller, och såg henne inte på hela dan. Hon får inte va sjuk, tänk om hon inte kan åka på lördag.
Inga av mina klasskompisar sa ett ljud om mina byxor, men jag kände att de tittade till lite. Oroväckande. De tycker väl jag är en tönt som tror att jag är nåt sen jag började använda lite annorlunda kläder. Men de får väl tycka så. Huvudsaken är att det känns bra för mig.
På en rast såg jag Maria och Nicole i cafeterian och beslutade mig för att gå in och prata lite. Ett klokt beslut upptäckte jag, för Paul och nån annan satt en bit ifrån. Paul kollade upp lite när jag kom in. Jag såg åt hans håll ibland, men han kollade mest åt ett annat håll. Det gjorde mig lite deprimerad. På rasten mellan svenskan och ryskan gick jag förbi honom där han satt i soffan och spelade gitarr. Han såg inte åt mitt håll. På lunchrasten följde jag honom med blicken, det såg han inte.
Efter gympan åkte jag ner på stan, in på musikaffären och köpte nya bob hund. Lite dyster till sinnes, men överlevde i alla fall en dag med de beiga byxorna. Tror jag har dom imorgon också.