Dödligt oåtkomlig

11 september

Dagssoundtrack: Wear that jacket / the Bear quartet

Matte, och sedan skoljoggen. Gick med Ingrid och spred glädje i spåret. Sen fiskätning, och ner på stan. Slödag hemma.
Dagens klapp: BQ
Dagens rapp: skoskav

Idag har jag sett Paul en hel del, men det känns inte överkul. Han är dödligt oåtkomlig.

Jag känner mig ganska usel på att spela trummor.

Annars är väl allt bra.
Bob hund på lördag... vad enormt kul!

Jag är ganska feg för Paulspan nuförtiden. Och så har jag lagt mig till med ovanan att rodna när han kommer. Inte om jag är ensam, men om Åsa är med. Man vet att hon väntar på just såna reaktioner, och då är det svårt att se oberörd ut. Jag bara flinar och tappar koncentrationen på allt. Men, som sagt, han är dödligt oåtkomlig. Att försöka få honom att fatta att jag kollar in honom borde inte vara svårt, men frågan är om det är nån mening med det. Jag tar det lugnt nu, kollar in honom avvaktande, glor aldrig, men kollar snabbt åt hans håll hela tiden, inväntar att hans synfält glider in i mitt, men det är inte speciellt ofta...
Har bilden av honom prydligt upphängd på min näthinna. Ganska så kär, sådär deppigt kär nu, skulle jag tro.

VARFÖR
Varför?
Hittar inga skäl.
Varför?
Varför skulle han?
Varför?
Ingen mening med det här.
Varför?
Jag vet vem jag är.
Varför?
Varför frågar jag varför?
Varför?
Varför är jag så nedslagen?
Varför?
Varför skulle han?
Varför skulle han se mig?