en liten etta i Pauls stora hus

20 september

Dagssoundtrack: Atom eyes / Guided by voices

Spanardag. Har Hans sett mig? Verkade lite så. På kvällen bara slöat. Kerstin kom hit.

Dagen började ju ganska lugnt, men efter individuella valet var del lunchrast, jag gick med Maria och Nicole. En viss E3kille var ju där som vanligt, snodde bordet som var närmast hans, åt rätt håll också. Lite läskigt, nästan, jag hade svårt att koncentrera mig på maten. Men det kom nån och satte sig i vägen, blä. Såg honom bara delvis. Och det såg faktiskt ut som om han tyckte det var skönt att sitta och gömma sig där bakom. Det blev en blixtsnabb ögonkontaktsekvens, annars satt han bara och tittade ner, eller åt sidan, och såg överdrivet ansträngt oberörd ut. Ja, ett tag var jag nästan säker på att han satt där och var hur medveten som helst om att jag satt och kollade in just honom. Men jag vet ju inte... Det är bara han som vet.
Sen hände inte så mycket intressant den rasten. Jag satt med Åsa, och totalt hela hennes klass var där hela tiden, utom Paul och John. Vad besviken jag blev.
Efter ryskan SKULLE jag och Ingrid spela trummor, väldigt sugna. Ner till lilla salen, nähäpp, folk, upp till musiksalen, mötte Paul och John som nog just varit där. Jag sa för en gångs skull ett fullständigt normalt hej till John, och då tittade Paul till LITE.
Lektioner i musiksalen också, inte bra. Ner igen, till cafeterian ett tag, där fanns ett perfekt bord för andrahandsspan.Och vad jag kollade. Ändå verkade han inte lika observerande av det som i matsalen. Antingen spelar han bra ibland, eller så ser han mig faktiskt inte alls. Vet inte vad jag ska tro.
Sen så fick jag fullt upp. Paul kom in och satte sig i ett superläge åt andra hållet. Vad gör man? Jag kompromissade, vred lite på stolen så att jag med enkla huvudrörelser kunde skippa från den ena till den andra. Men det var grymt slöseri på spantid! Kollade jag en sekund på den ena missade jag ju en sekunds superbt spanläge på den andra. Självklart ville jag se mest på Paul, men det våga jag knappt. Jag är inte alls speciellt modig när det gäller att kolla på honom. Det blir bara snabba diskreta blickar. Hans däremot kan jag glo på hur mycket som helst med inställningen "nu ska han plågas så han gömmer sig under bordet". Antagligen beror denna skillnad på att Paul är starkare, och närmare. Jag frågade Ingrid vem hon tycker är sötast av dom, Paul tyckte hon. "Vad tycker du då?" sa hon och jag blev totalt ställd. Aldrig har jag kunnat jämföra dom sådär förut. Jag hittade inget svar, men sa Paul, för det är ju han jag känner mest för. Denne Paul gick så småningom och sen den andra också. Då gick vi runt på musiksalskoll igen. Jag gick förbi Hans 3 gånger, han såg inte mig, alternativt låtsades inte se mig. Inget mer har hänt idag.
Det är ju Paul i min skalle nu. Men Hans finns svagt i bakhuvudet också, han hyr väl en liten etta i Pauls stora hus.
Men hur planerar jag när det gäller Paul? Jo jag ska väl fortsätta hålla mig kring Åsas klass, vänta på att han ordentligt lär sig att jag är Åsas kompis, och så småningom bör jag kunna vara i form nog att våga fråga honom var hon är någon gång... Då kan jag njuta ett tag av vetskapen att "JAG HAR PRATAT MED PAUL MOBERG".
Det är ett uppnåeligt mål. Tyvärr har jag inga fler mål, så det lär väl stanna där. Vilken jävla tönt jag är, så himla barnslig. Det får man leva med.

VET DU HUR IAKTTAGEN DU ÄR
Vad du liksom kryper ihop
du gömmer dig
kollar aldrig rakt fram
utan neråt
snett åt sidan ibland
du försöker se ganska oberörd ut
lyckas du?
Jag vet inte
om du märker
att jag sitter och ser på dig
men visst verkar det lite som det