tugga konstigt på tuggummit

5 september

Dagssoundtrack: Kill some day / Motorpsycho

Normal dag, men skolkade från gympan. Red Leistur. Paul har stigit en hel del.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: cymbalpriser

Paul. Jodå. Nu finns han där i min skalle igen. Jag tänkte väl att det skulle bli så förr eller senare, jag har ju känt hur graderna stigit.
Idag när jag skulle gå upp på ryskan stod han i korridoren. Jag såg lite på honom när jag gick förbi. En mikrosekunds ögonkontakt, som fick mig att tugga konstigt på tuggummit. Gillar hans ögon. Efter lunchen skulle jag gå upp till syon. När jag skulle gå uppför trappen såg jag han och någon till komma, på väg ner. Jag kände mig inte så modig just då, utan kollade bara rakt fram, och försökte se jättenormal ut. Just när jag gick förbi sa Paul hej. Trodde jag i en förvirrad sekund, och hjärtat stannade. Men så såg jag att det var John, min gamla klasskompis, som gick bredvid honom, och han hade hejat på mig fast jag ju inte ens sett honom. Jag sa också ett fånigt hej som lät onormalt och dumt, efter att de gått förbi mig flera trappsteg. Det kändes dumt.
Väldigt dumt.
Men spelar nog ingen roll, jag tror inte Paul ens registrerade mig.

När jag råkar se mig själv i nån glasruta eller nåt rycker jag alltid till vid åsynen av denna tönt som visst ska föreställa mig. Jag tycker inte alls om mig själv då.
Vad är det jag försöker med nu då? Få nån slags status genom att kunna spela, och ha lite secondhandkläder på mig? Javisst, visst försöker jag med det. Skaffa identitet, bli lite mer än bara töntiga jag. Den enda jag eventuellt kan lyckas övertyga är väl mig själv. Men det skulle räcka väl, det vet jag ju. Vad insiktsfull jag är.

Är det tillfälligt att jag börjat tänka ordentligt på Paul nu igen? Knappast. Han lär finnas där länge. Och han är ju rätt bekväm att ha som span. Jag behöver ju inte nervöst vänta på torsdagens lunchrast som förra året.
Nu finns Paul alltid där jag vill se honom. Korta små spanlägen hela tiden. Jag gillar det just nu.

ALLT ÄR SOM FÖRR
Jag ser upp mot dig
när jag går förbi
och du vrider lite på huvet
vänder blicken åt mitt håll
och för ett obetydligt ögonblick
möts våra ögon
så kort är den stunden
men dina ögon
känns i mig