Jag skulle behöva va riktigt rejält suverän

30 september

Dagssoundtrack: King biscuit / Puffin

Okej skoldag. Som vanligt kär och spanande. Hemma gjorde jag inte mycket. Förresten, byggstudiebesök. Skitintressant.
Dagens klapp: Samuel D.
Dagens rapp: nån i musiksalen

Dagen börjar fint med att Tony i Åsas klass försöker lära mig ett obegripligt shufflekomp som Åsa har på papper. Jag bara nickar och fattar ingenting. Vadå slå med baksidan av pinnen på virveln? Jaha. Jag låtsas förstå precis.
Sen ska vi ner på bygg på studiebesök, hur dumt som helst, vad har vi där att göra. Byggkillarna tyckte det var lika trist och onödigt som vi.
Efter spanskan är det lunch. Hans har lunch efter mig, jag spanar lite utanför cafeterian, han ser inte åt mitt håll. Efter matten sitter killen kvar på samma plats när jag går förbi, och nu kollar han upp. Hur kan någon ha så fina ögon?
Hela Åsas klass sitter vid sofforna bredvid skåpen, och jag står och sneglar. Paul sitter mittemot Åsa. Jag borde gå och prata med henne... Jag borde absolut, men näe, för mycket folk där, JAG VÅGAR INTE. Och så blir jag förvånad för att jag är så feg. Står och nervfunderar. Men så går Paul iväg, och då är det inte läskigt längre, jag går lugnt och sätter mig ner i klassgänget och känner mig nästan lite hemma där. Sen så ska de börja, och för mig och Ingrid är det som vanligt dags för musiksalen. Hämtar trumpinnar, går upp... Ajdå, dörren är vidöppen. Nån skymtar i dörren och jag gömmer trumpinnarna bakom ryggen. Paul är där, och nån till. Paul sitter och spelar piano... men han borde ju börja engelskan nu, så vi sätter oss ett tag en bit därifrån. Under tiden berättar Ingrid vad Samuel, han i klassen, sagt om mig när de var på pizzerian i fredags. Han hade sagt "Hon kan va så kul ibland" och så sa han att han verkligen gillade min dans-stil, som han lagt märke till på senaste gymnasiefesten. Det där var inget jag väntat att han skulle tycka om mig. Att jag är kul... visst lyckas jag få Ingrid och Selvina att skratta med ytterst enkla medel, och visst lägger jag alltid in lite intelligent skämtsamma kommentarer här och där, men Samuel brukar aldrig dra på mun... Det där var förvånande och kul att höra. Det där med mitt sätt att dansa också. Jag dansar coolt, inte så tråkigt, hade han väl uttryckt det.
Ja ja, nog om det. Paul kommer ut, men nån är ju kvar därinne med låst dörr. Skit åxå. Inget trumspelande idag. Går ner och intar sofforna i stället. Inväntar våra gullepluttars klasser, och jag försöker lära Ingrid några komp, för det blir så snygg baskagge med fötterna på soffan.
DEN klassen börjar synas till, snart syns Paul, Åsa då... Nä, hon syns ju dåligt, inte så lång. Jag hoppar ur soffan och kikar in mellan skåpen, där står hon och inväntar att Paul ska bli klar med skåpet som är nedanför hennes. Jag pratar med henne ett tag, och den där dumma Paul vänder sig inte ens om. Jag är bara total luft för honom, bara att konstatera. Jag skulle behöva va riktigt rejält suverän på att spela trummor, då kanske han skulle reagera. Kanske. Åh, jag vill synas, jag vill inte vara osynlig för honom.

Tänk om Samuel skulle gilla mig. Vilken ovan känsla, vet inte om jag pallar den. Men det tror jag inte han gör. Men visst skulle han kunna... när han nu säger sådär. Näe, förresten, skulle han va småkär i mig skulle han ju aldrig säga sådär till Ingrid och Selvina för då skulle han ju känna sig avslöjad. Dessutom går man inte och blir kär i klasskompisar.
Äh glöm Samuel, jag leker med tanken i stället. Skulle en kille kunna spana in mig? Och i såna fall, vad skulle få honom att göra det?
Näe, jag är ingen man spanar på. Men det är klart, en kille skulle kanske kunna tycka att jag är lite cool med lätt udda kläder, bobhundtröja, trumstockar i näven... Vad töntig jag låter. Men visst, killar HAR olika smak. Och jag är inte lika mycket en i mängden som jag var förra året, jag har fått lite identitet.
Vad jag spinner på. Men det råkar vara så att mitt självförtroende ligger lite över normalnivån just nu.

MIN NUMMER TVÅ
Vad jag gillar hans ögon
i just det lilla ögonblick
när han tittar upp
ser på mig kort
med sina snälla ögon
just då är han finast i världen
och ändå
ändå är det inte han jag är kär i