"spelar du trummor?"

26 september

Nervös förmiddag. Struntade i gympan, hälsade på Maria på sjukhuset, sen till musikgården. Erik Wendahl tycker att jag kan spela trummor! Red Leistur.
Dagens klapp: Erik Wendahl
Dagens rapp: kort speltid

Jahapp, så det där var alltså nåt att nervösa sig över? Snacka om att jag kände mig snopen i bussen på väg hem. Ja, det kändes nästan ledsamt, ha nervösat sig så, och så blev allt bara avslaget. Men nu så har jag smält det och mår bra. Det är bara träning som krävs. Klart att det inte kunde gå så bra på de där tio minutrarna vi försökte spela... Det kommer väl. Och jag kan spela trummor. Det värmer.

Jag stod där utanför musikgården och nästan skakade. Nej, nu gäller det, bestämde jag mig för, och gick fram till fönstret. Åsa var den första jag såg, hon sprang och öppnade, skönt! Eftersom de var uppdelade var det bara hon, Oliver och Wendahl i rummet där hon var. Jag fick sitta och lyssna på dom ett tag. Paul kom in nån sväng, verkade knappt se mig. Sen så skulle de sticka i alla fall, så jag intog försiktigt platsen vid trumsetet och började spela lite. Sköna cymbaler! Sköna pukor! Wendahl kom in igen, kollade på mig, sa "spelar du trummor?"
"nja, litegrann" sa jag.
"Då hade du ju kunnat spela med oss på de där låtarna nyss ju!"
"Men jag KAN ju inte spela nå bra" sa jag.
"Nähä, DU kan inte spela trummor, visst" sa han med en massa ironi i rösten. Totalt underbart. Jag stiger flera centimetrar varje gång jag tänker på det.
I alla fall, sen gick det inget vidare att spela med Åsa alls. Funkade inte, gitarr saknades, och jag är ju helt ovan vid att få fria händer, när jag spelat med Nils har han sagt var jag ska placera varenda pinne, och när jag spelat till stereon har jag ju haft trummor att lyssna ut. Så det gick knappast alls. Men det kommer väl! Får man hoppas. Tiden rann iväg. Åsa provade trumsetet och blev totaltänd, jag kände på basen lite också. Jodå, nog ska vi bli ett band nån gång i framtiden. Så stack vi till bussen då, mötte Paul. Han är så söt. Men han ser mig verkligen inte. Han vet i alla fall att jag finns nu. Han vet nog inte än att jag spelar trummor, men han skulle väl inte bry sig om det. Jag blir nog aldrig NÅGON på riktigt för honom.

Nu har jag fått 9 CD-skivor. Helt underbart. Man vet inte vad man ska välja. Livet är okej, trots att jag är kär i en Paul som nog aldrig kommer att se mig.

KOMPLIMANG
Jag kan ju inte
Jag är skitdålig
Jag är en ren nybörjare
går jag omkring och tror
men den där killen
får mig genom en liten kommentar
att tro
att jag kanske kan ha fel