I nåt slags underläge

29 januari

Sjuk. Så spelningen imorgon blir lite provisorisk, men okej. Känns inte så katastrof för mig heller, haft tillräckligt med spelningar att jag är lugn med att bara vara gitarrist på denna. Brorsan sjunger min låt fint också.

Igår var en jätteintensiv dag med 3 filmer, lunch med Sandra och Anine, + hyllhjälp och rep. Idag hade jag den dag jag behövde. Jag och Kristian såg en film igår, en lågmäld isländsk film om en tjej som till sist strulade med sin systers pojkvän. Kändes skönt att inte tänka ett dugg på Kristian. Så länge jag har nån jag tänker på mer än Kristian är det totalt coolt. Jag kan tänka mig honom hångla med nån utan att bry mig det minsta.

Störig den där övergången som sker efter ett hångel - först fokuserar man sitt "vad var det" på "vad vill jag?", men tiden går, så ändras fokus till "Vad vill han?" utan att man kommit fram till svaret på den första frågan än. Så är man plötsligt i nåt slags underläge, känns det som, bara för att man ställer frågan. Sen kan tre saker hända:
1. Man får värsta avsmaken nästa gång man ses och undrar vad man tänkte på. Inget händer.
2. Man får ingen avsmak, blir lätt besviken över att se honom verka ointresserad. Inget händer.
3. Nåt händer.
Jag har nåt i mig som vill säga att jag är så löjlig som tänker och förstorar upp saker, men vad är egentligen negativt av det, så länge jag har kul åt att ha nåt att tänka på, vara LITE spänd inför? Nåt att titta framåt på, nåt ovisst.