Inte det gamla ständiga kämpandet att få en plats i ett gäng

3 februari

Jo, det är nog en rätt stor sanning, det jag skrev igår. Jag kan verkligen njuta. Inte av att det är hysteriskt bra, för det är det inte, det är lagom. Och jag har en avslappnad syn på det. Inte det gamla ständiga kämpandet för att få en plats i ett gäng, eller för att behålla den. Tänkte på det en del ikväll. Vi hade stor städdag, sen spelade vi lite TP och så. Jag orkade inte hjälpa till att sätta upp väggaffischer, och jag orkade inte flamsa med som de andra på TP:t. Men det var trevligt ändå. För man måste inte ha en "bra" roll i "gänget". Jag har en stabil roll som aldrig kommer att tas ifrån mig, och det räcker.

Och det känns som att den där känslan präglar även andra situationer. Jag har inte den hetsen jag kände förut. Det är så skönt. Det är verkligen så mycket som blivit bättre. Jag insåg nog inte förr hur jobbigt jag verkligen hade det.

I natt drömde jag att Kristian skaffat pojkvän, det kändes ju rätt oväntat, jag var kanske lite sur att han hann med det innan JAG skaffat flickvän, vilket ju skulle varit mer tippat. Men jag vet inte med det längre, känns lite som att jag glidit undan den inställningen lite. Är inte direkt i några lesbiska kretsar längre och tänker väl bara på killar nu, på ett sätt är det ju så mycket mer invant och enkelt. Så det lär dröja länge än tror jag. Ett antal killar emellan förmodligen. Trots att killar är så jobbiga och behöver uppfostras (Kristian har i alla fall sagt att han fick mycket utbildning under våren, YES! Jag som tänkt att med Thomas lyckades jag ju bra, men med Kristian, näe...)