Är det bäst att tvärlägga ner?

14 maj

Han ville förstås igen frampå morgontimmarna. Jag var seg, men sen var jag med. Fast det gjorde ondare denna gång.

Han drog sen efter sju. Jag sov till tvättiden, sen var det full ångest. Vad har jag gett mig in i, vad är jag för svinaktig idiot? Var på föreläsning. Snackade med Jenny om mitt strulande (hon måste verkligen få en skev bild av mig så som jag hållit på nu) och sov till lektionen för att jag inte ORKADE sticka hem till mitt sunkrum och vänta på att Thomas skulle ringa. Jag gjorde ingenting. Köpte sallad, låg och tänkte, typ. Varit helt som bakfull idag, aptitlös och dödsseg. Sen ringde Thomas, och jag sa typ "väntar gärna ett tag med att ses, jag är osäker på hur jag känner". Och han sa bara "jo, det är nog en bra idé". Vad lättad jag blev. Och tanken på "okej han kanske inte är tvärsäkert kär i mig" gjorde mig MER intresserad, det är sjukt hur man funkar.

Men sen ikväll chattade vi, och då blev det åter solklart vad han vill och känner i det här, så det känns jobbigt igen. Är det nån mening att fortsätta? Eller är det bäst att tvärlägga ner? Hur jag än gör tror jag att det kan bli nåt jobbigt av det här. Jag kan inte se honom som min pojkvän. Så är det bara. Och allt som inte hamnar där kommer ju troligtvis att såra honom. Men jag tar det lugnt nu. Jag är naturligtvis väldigt glad också, äntligen vill nån ha mig. Jag är "you" i låttexterna i stället för "I". Men jag kanske gillar det vanliga bättre.

Nu sitter jag här och blir dödskär i napsterlåtar med Pinback, Ben Lee och Radar bros. DOM passar det visst att bli kär i. Thomas går nog inte. Jag är avundsjuk på honom, ändå. Hellre olyckligt kär än inte alls.