"Nåt jobbigt?" sa jag. Ja. Cancer.

8 maj

Satte mig på kullen och spelade gitarr. Sommar nu, riktigt. Sen gick jag en liten promenad. Sen fixade jag käk. Jessica kom in. Hon hade klippt sig. Vi småpratade om skola, solväder... rastlöshet i detta väder. Hon sa att det kändes extra svårt att sitta och plugga eftersom hon fått ett mindre roligt besked hos doktorn idag. Mhm. "Nåt jobbigt?", sa jag. Ja. Cancer.

Jag kanske sa oj. Men reagerade knappt alls. Fattade inte. Och det blev skitjobbigt. Jag frågade lite, hörde hur oengagerad jag lät fast det inte var så, fumlade med mina vegburgare, kände aptiten försvinna. Hon log och snackade om annat, som om hon just talat om att hon fått öroninflammation. Jag var rätt ställd, men klämde ur mig nåt om att hon kunde prata med mig om hon kände för det, ifall det var jobbigt. Sen åt jag utan smaksensationer, och knallade ner på föreläsning, plötsligt inte ett dugg intresserad av att få ut nån på en öl. Inte lust med nåt alls.

Allt blir plötsligt meningslöst. Och samtidigt meningsfullt. Känns så sjukt orättvist, känns så hemskt hur jag gått på och gnällt om saker. Jessica. Den bra tjejen. Varför just hon? Har väl mått smådåligt nu under kvällen, men jag glömmer det emellanåt. Känns overkligt. Vet inte hur jag ska agera, men hoppas på att kunna vara en okej vän.

Thomas. Nu vill jag verkligen träffa honom igen, jag förstår inte riktigt. Chattade ett bra tag. Det snällaste han sa var att min lathet och arbetsovilja (som liknade hans), fick honom att tycka riktigt bra om mig. "eller... en av grejerna i alla fall".

Killen tycker jag är skitbra. Jag ska vara helnöjd över det även om jag inte fattar det riktigt. Och så BORDE jag hoppas på att det inte innebär att han är kär i mig, men jag kan inte funka så. Sjukt nog känns det som att jag nog inte kommer att orka vara kompis med honom i all evighet, utan jag hoppas mer på att få leka lite med hans känslor och sen lägga ner. Verkar som att jag är hemsk, så det är säkrast för honom att han inte känner nåt för mig.