På prövotid i alla fall

20 maj

Inte nån värre baksmälla precis. Sen så städade jag ungefär klart rummet. Lite segt. Träffade Maria på stan vid fyra. Vi käkade på kina och snackade killar en massa naturligtvis. Sen stack vi hem, lite internet, och mer snack, fika och så, och lyssning på RHP och Neil Young.

Snackade telefon med Thomas en stund. Kändes rätt bra. Fast det är ändå lite si och så med mina känslor. Jag är glad att han finns men känner nog inte att jag brinner för att träffa honom alltför ofta. Fick ett mail i morse där han skrev typ att han bara hade mig i huvudet hela tiden och inte kunde koncentrera sig på nåt annat. Känns så sjuk den grejen. Han har inget liv, killen... Men det känns trevligt.

Hm, jag vet inte... Vi är väl typ nästan som ihop nu antar jag. Och det känns nog som att det är det jag vill, på prövotid i alla fall. För jag orkar inte vara förnuftig, nu får det bli som det blir, funka eller inte. Kan det funka? När jag är i ett sånt överläge? Känns som att allt kanske blir på mina villkor eftersom jag har så mycket annat jag prioriterar högre än pojkvän, och det är nåt han måste och kommer att finna sig i. Och är vi alltför olika kanske också? Men skit i det, nu orkar jag faktiskt inte tänka. Blir det så att det funkar i några veckor nu och sen läggs ner så tror jag att även om det gör illa honom så kommer han ju att vara glad över de veckorna, så hade jag reagerat.

Bara jag är ärlig mot mig själv. Inte gör eller säger nåt för att vara snäll. Då ska det nog ordna sig, det här.