Han har svårt att låta bli att tänka på mig

16 maj

Jag segade mig rätt så bra, sen så mötte jag Emma och vi var på hagabiofiket. Brorsan kom förbi en sväng också, vi fixade ihop paket åt Henrik. Sen så var jag och Emma på apoteket länge och väntade på hundens urinvägsinfektionsmedicin. Vi hämtade honom sen, han var jättesöt och fintrimmad. Blev ju en hel del timmar på stan i alla fall.

Jag var hem och drog mig för att göra nåt. Sen ringde Thomas. Fick lite ångest förstås, men vi snackade på bra, tills han sa "ska vi ses på lördag då?" och mitt kassa tvekande sätt att prata i telefon avslöjade ju min attityd till det hela, så jag fick så lov att snacka lite om hur jag kände. "Vad jobbigt det kändes nu" tyckte Thomas. Stackaren. Vi lade på, och då kände jag ju att jomen, nånting finns det ändå... Klart jag vill träffa honom. Varför kan inte alla känslor vara mer lättydda, varför måste allt bli motstridigt?

Transkriberade lite och så, sen blev det lite icq-deeptalk. Vet inte om det gav så mycket, jag försökte förklara, men han fattade nog inte riktigt. Och han blir inte ett dugg sur heller förstås. Bara lite ledsen tror jag, dock fortfarande hoppfull. Vi ska ses på lördag. Helst ser jag att det då bara blir förnuftigt snack och avrundning. Men jag vet inte.

Han har svårt att låta bli att tänka på mig, säger han. Nån går och har MIG i tankarna, jag har varit stora glädjeämnet i nåns liv i ett par dagar, självklart får det mig lite hög att vara betydelsefull. Och så känner jag mig så hemsk som kommer att krossa drömmar. Jag tar väl alltför allvarligt på empatin här.