Om det bara kunde vara lite spännande

15 maj

Segig dag, faktiskt. Funderade på att gå ner på stan, spelade lite gitarr i stället, tänkte en del och sådär. Har fått nån urinvägsinfektion eller nåt. Det är inte så kul.

Var på föreläsning om rädslans geografi, lite diskussion också. Sen var det konsert. Trodde jag skulle få vara där själv, men brorsan kom sen RHP börjat. Mark var förkyld och less - kan det bli sämre förutsättningar? Fast det är ju mest komiskt. Lite besviken dock, så kort. Eller få låtar snarare. Sen satt vi och pratade om hur sjysst det vore med mord George Bush. Lloyd Cole var riktigt skön och bra. Gick hem sen i småregn. Snackar lite med Jessica (endast vardagsprat). Hon jobbar visst på som vanligt, fattar inte hur hon klarar det riktigt.

Har inte icq:at eller pratat med Thomas idag. Och nu känns det absolut ingenting. Det är nog så att anledningen till att jag tyckte det var kul att träffa honom i helgen var just spänningen och känslan av nåt på gång. Det tände mig. Men utan det kan jag inte vara tänd, det finns inget som gör mig kär. Så det måste bli att lägga ner. Hur på smärtfriast bästa sätt? Hur jag än gör kommer jag att känna mig taskig.

ELLER ska jag ge honom en chans till? Se hur det känns att träffa honom? Om det bara kunde vara lite spännande...

Som jag tänkt att OM bara nån liten människa kunde vilja ha mig så skulle jag va överlycklig. Varför känner jag mig inte ett dugg gladare än vanligt då? Men klart, visst är jag glad över det. Fast jag kan inte riktigt förstå det ändå. En människa som ägnar tid åt att tänka på mig kan ju inte ha nåt liv.