Jag antar att jag borde ljuga

17 maj

Var SÅ seg i morse. Låg och plågade mig över att tvingas upp kvart i tolv. Sen hann jag till föreläsningen då i alla fall. Den var rätt så folktom, jag ägnade den mest åt funderingar. Lite ÄG-snack med Björn, sen käkade jag makaroner och baguette hemma och snack på föreläsning/gruppsnack om porr och prostitution. Impade på mig själv genom att ta initiativ till att alla skulle gå och fika efteråt. Fem stycken hakade på, det var trevligt, dock bara fortsatt diskussion, skulle ju vilja snacka om annat och fatta lite vad folk är för personligheter också.

Suttit och jobbat på med transkriberingar. Och så har jag förstås om än motvilligt haft Thomas i tankarna, och det är jobbigt att inte kunna vara tvärsäker på nåt. Jag vill träffa honom, jag känner det. Jag kommer att vilja hångla med honom om jag träffar honom. Kanske vill jag ha sex med honom ifall jag hånglar med honom.

Alltså, jag kan vara ärlig och rutten, eller lögnare och sjysst förnuftig. Jag antar att jag BORDE ljuga, säga att jag inte vill träffa honom, att vi lägger ner nu. För jag måste se lite framåt. Det blir dubbelt så jobbigt att lägga ner ifall jag fortsätter strulandet nu. Jag blir inte kär i honom. Jag är egentligen lättförälskad och vet hur det skulle kännas om nåt sånt var på gång. Eller? Det är när jag börjar tveka så här som det blir riktigt jobbigt, och mina nedläggarplaner långt ifrån självklara.

Så tillsnurrat, varför kan det inte slå tvärt över åt nåt håll? Så man kan vara lite rationell här. Nu är det så att så fort ena sidan börjar tyngas ner måste det ramla ner nåt på den andra också. Så där precis.