Idag blev lite konstig. Började med en så underlig dröm. Vi var några i nån stuga nånstans, typ jag, Julie, Rut, Kalle, nån flickvän han hade, och några till. Det regnade in och var lite halvmisär. Kalle och tjejen hade helt högljudd sex på toan så alla störde sig, sen sa Rut att hon bara MÅSTE in där, och hon var helt hysterisk och det blev värsta bråket. Jag och Julie suckade inne på vårt rum. Sen blev det tyst. Då såg vi att Rut hade värsta geväret och siktade dit där de andra var och det var skithemskt, och hon var helt konstig, vi fick slita det av henne. Vaknade.
Rut kom hem sen, låg i sin säng och mådde skitdåligt, jag gjorde te, och gjorde mitt bästa för att vara en bra snackkompis. Det hade spårat ur så totalt i natt - hon hade blivit helt hysterisk över att en kille hon var intresserad av strulat med nån annan, hon hade trängt sig in i badrummet när de var där, och det hade blivit så jobbigt att hon inte ens minns vad som hänt. Bara hysterin efteråt. (Min dröm som jag tänkt skrattande berätta om blev plötsligt långt ifrån rolig, närmast läskig). Men det är inte händelsen som är grejen, utan det självdestruktiva mönster som tröga jag aldrig kopplat utan bara flamsat bort, skrattat åt alla hennes strul. Känns skönt att hon öppnat upp, samtidigt som det är jobbigt att inse att nån har det skit bakom en så glad och avspänd fasad. Rut som är så underbar att skratta med och rolig att festa med. Senare ikväll hoppas jag att det har känts lite bättre för henne, verkade så i alla fall.
Jag gjorde svampmackor och potatismos åt kidsen. Sen satt jag, Kalle, Håkan och Rut och snackade. Vi kom in på ämnet dagböcker och vad jobbigt det vore om nån skulle läsa ens dagböcker, typ nån härhemma. Jag kom på att jag har verkligen skrivit saker om dem alla tre! Kändes bisarrt. Jag har funderat på om jag varit nåt slags kär i Rut, jag har varit råtänd på Håkan, och så nu de senaste veckornas nånting kring Kalle. Helt komiskt, synd att jag inte kan dela den komiska insikten med nån.
Men det här med Kalle, nu när det inte är lika intensivt och påtagligt går det plöstsligt bättre att erkänna och sluta kalla det hallucinationer. Jag har helt enkelt kanske blivit lite kär i Kalle. Det gör ingenting. Jag vill inget med det, det kommer aldrig att hända nåt, jag har inte ont av det, spelar inte ut det. Det är ingen big deal helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar