Vi har väl gett varann det vi ska kanske

4 september

Idag hade jag arrat en gemensam promenad för huset, men det blev bara uppslutning av mig, Jane och Tuva-Li. Men vi hade trevligt. Gick vilse lite också, och fick stövla genom skog och över berg. Var hemma och slappade lite, en öl på Håkans balkong sat fint.

Sen var det avskedsfest för Kristian. Lustigt nog kom inte Kristian förrän ett par timmar efter alla andra. Jag hade lite småjobbigt först, ingen superkompis där direkt. Men det var rätt kul att snacka med Lotta, Edward och Elsa, gamla festsnackbekanta. Lotta vill bilda promenadklubb, så vi ska höras! Och Elsa vill komma på fest, och verkar tycka att jag är bra...

Och så har Kristian dragit nu. Och det känns inte ens. Han har försvunnit så successivt, jag kommer knappt märka det nu. Kanske glider vi ifrån varann helt ändå, men det känns inte skitsorgligt alls. Vi har väl gett varann det vi ska kanske.

Jag kom hem rätt sent. Kalle kom ut och socialiserade tills han somnade, medan jag tänkte på att han är lite söt. Råkade höra ett telefonsamtal idag, ljuger om jag skulle förneka att jag spetsade öronen. "Jo vi har messat lite. Men jobbigt att det är avstånd. Vi får se...". Det där borde väl egentligen vara tillräckligt för att kyla av mig, men verkar inte så. Jag vet inte vad som krävs. Jag måste inte tro att han är kär i mig för att jag ska få känslohallucinationer, det räcker med aningar om att nåt skulle kunna ligga där i luften mellan oss. Och vad skulle kunna dementera de aningarna? Inget annat än att han skulle bete sig tråkigt och ointresserat mot mig, och jag går väl och väntar lite på det, men... Äsch, även om jag inte ser några konkreta tecken kan jag rent logiskt tänka: skulle det vara ens möjligt att få en sån här massa skit i skallen bara av sig själv? Varför just nu? Det låter orimligt. Om man ska tänka logiskt.